Emma Södergårds

Men vad är det då som gör att jag är kvar, fast jag har sagt jag ska gå
Kan det va kärlek? Kan det va så, att jag nog älskar dig ändå

Sitter och lyssnar på Magnus Uggla hemma hos mamma och pappa med Gordon, det är något speciellt med hand låtar ändå de håller liksom alltid. Har inte gjort något speciellt alls idag, vakande med ett ryck halv nio av att älskling skulle iväg och jobba och hade svårt att somna om efter det, det kändes så tomt att ligga ensam kvar. Lyckades i alla fall somna om till slut och vaknade igen närmare tolv och begav mig sedan hem till mamma och pappa och här sitter jag fortfarande. Det är knäppt det där, nu när man bor på byn så åker man till mamma och pappa och är här och när man bodde hos mamma och pappa ville man jämt ner på byn istället för att sitta där.

Tror jag ska ta mig en promenad med Gordon innan jag åker hem igen, tror visst jag ska ha mina ugg's här så drar nog på mig som och går en sväng, de är ju skönaste skorna jag har haft tror jag. Så himla varm och mjuk, har nästan bestämt mig för att köpa ett par till ugg's nästa vinter i en annan färg sen skulle det ju inte sitta fel med en fjällräven jacka heller, synd att man inte är gjort av pengar och att det man helst vill ha ska vara det dyraste.

Kom på att jag måste plugga någon dag på lovet också, har i alla fall pluggat lite projektarbete nu idag. Det ska ju lämnas in preliminärt på tisdag efter lovet, shit så fort allt går. Snart så, snart så börjar livet! 

Gråten i halsen som aldrig försvinner, varför går allt fel nu? Jag kan inte sluta ställa mig frågan vad jag gjort världen för ont? När ska det vända? Jag orkar snart inte mer. Ingen idé att grubbla det har jag lärt mig, det hjälper inte.

Läste i Stinas blogg, och jag kan bara säga det att vad som än händer så kommer våran vänskap alltid finnas där. Det som vi tillsammans har byggt upp kommer aldrig kunna försvinna, den vänskapen är för stark. Ses vi inte i sommar så finns vi där för varandra i höst, för den vänskap vi har är inget som ska få försvinna med tiden.

Turen är begraven och oturen tar.

Lördagskväll, sitter här med världens bästa hund som ligger ikväll. Jag är så tacksam att jag har Gordon han är verkligen bäst, han finns där jämt för mig. Vilket håll jag än går så vet jag att han följer med, han är världens bästa vän. Även om jag är ledsen eller arg så ser han alltid på mig med sina bruna glänsande ögon och kollar på mig på ett sätt som att han skulle säga - gråt inte var inte ledsen, eller var inte arg det finns bättre att göra av tiden att vara arg. Även om han kanske inte kan ändra hur jag känner inombords så känns det ändå skönt att veta att han finns det, någon som aldrig sviker.

Träffade Stina igår med, hon kom ner på byn sen åkte vi mest bil och pratade. Var roligt att träffa henne, förut var vi jämt med varandra och hon har stöttat mig mycket genom svåra saker. Hon är en riktig vän som ställer upp när man behöver henne, nu snart åker hon till Turkiet där hon ska jobba i sommar och kommer vara borta hela sommaren. Jag fick lite panik när jag kom på att tänka på det. Jag kommer inte få se människan på jätte lång tid, en person som står mig så nära kommer vara så långt borta. Du ska veta att du kommer vara saknad här hemma men jag tycker du gör helt rätt som sticker härifrån, man lever bara en gång och då ska man passa på att göra saker.

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord